emce

Vet ni vad man ska göra då man känner sig deprimerad, misslyckad och överviktig? Jo, då ska man fara och träna fotboll. Fy f*n vad skönt det var att vara tvungen att fokusera på något annat och springa skiten ur sig. Jag har inte tränat sen i Februari ordentligt och alla i min omgivning stänger öronen när jag börjar mitt gnäll. Hullet på magen, den strandade valen och låren som tar i varandra and so on...

Eftersom jag inte har något att göra i Söderhamn förutom att uppfostra en hund och laga mat o städa åt karln i huset så har jag ju ingen bortförklaring om jag inte skulle träna. Det är ju inte så att jag har bättre för mig direkt.

Nåväl, träningen gjorde verkligen susen så ikväll slipper nog min karl höra mig snyfta i telefon över mina funderingar och problem. Ska ta o ringa ett samtal nu så jag sen får dejta lite med John Blund.
 Tack för mig! God natt gott folk*
/Em

Mycket som kretsar i mina tankar just nu...
Ekonomi, framtid, nutid, dåtid, saker som kanske kommer hända, värsta senario i vissa sammanhang, trygghet.

Jag lämnar ju då Kalix för ett tag i mitten av Augusti. Det ska bli skoj och jag längtar, samtidigt som jag får ont i magen och oroar mig över en hel hop med saker.
Lämnar familjen, vännerna (de få som är kvar i kalix), ekonomin, tryggheten och en del planer för mitt liv.
Jag ska alltså lämna det för kärleken så att säga. "Bosätta" mig på ett främmande ställe, bandyställe tack och lov, det är dock som kalix i befolkningsmängd typ. Vet inte alls vad jag ska göra, hur jag ska ha råd till mat och stufs. Kommer jag ens få några vänner? Vad händer om jag inte får det? Var ska jag träna? Hur ska jag nu kunna ta körkortet? Hur ska jag få ihop pengar en till gång? Får jag något jobb? Ska jag plugga på komvux, distans eller där nere? Vad ska jag gå till för frisör? Ska han behöva föda mig i början eftersom jag för tredje gången inte har ett jobb? Hur dåligt samvete skulle jag då ha? Hur mycket skulle jag sakna min familj och framförallt mamma? Hur ska jag kunna ta avsked från dom på tågstation? Vad ska cilla göra utan mig? Tänk om hon inte kommer och hälsar på mig? Tänk, tänk, tänk, tänk.. - det är det som far runt i mitt huvud 24/7.

Mest nedstämd är jag över alla vänner. Alla flyttar runt i Sverige och lämnar Kalix, vilket jag förstår. Men jag har inte förberett mig själv på det. Är tre helger till den första flyttar, sen rullar det på.. Man har alltid träffat varandra på skolan eller i andra sammanhang. Vi har så roliga  minnen tillsammans, och snart, blir det bara ett minne. Vi går vidare med våra liv, stadgar oss, skaffar familj och vips sitter man där och tänker på när man gick i skola när man var ung. "Undra vad den personen för just nu?" - Hemska tanke.!
Jag gråter varje dag på grund av det här. Mamma vågar inte släppa mig med blicken för hon bara måste trösta mig.
Jag vill verkligen hinna umgås med er alla, och visa vad ni betyder för mig. Men det finns ingen tid för det. Vart har tiden försvunnit? En del av gänget har planerat en roadtrip i helgen, och jag är så ledsen för att jag inte kan komma med. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..
Jag älskar er verkligen, vi är ett riktigt bra gäng! Vi har roligt tillsammans och  man värdesätter det verkligen när man tänker på det. För man har som bara tagit det för vana, inte tänkt på hur speciellt det är.

Jag känner mig fruktansvärt stressad på grund av allt som händer i mitt liv just nu. Och det är inte bra! Känner ingen lust att träna eller så.. Sitter bara och tänker och plågar mig själv.
/ Emma

Detta kära vänner är skillnaden mellan manlig och kvinnlig vänskap:


Kvinnlig  vänskap: En tjej kommer inte hem en natt. Morgonen efter berättar hon till sin karl att hon slocknat hos en av tjejpolarna. Killen ringer de 10 bästa tjejkompisarna: ingen har sett henne under natten.


Manlig vänskap: En kille kommer inte hem en natt. Morgonen efter säger han sig ha slaggat hos en av polarna. Hans tjej ringer de tio bästa vännerna: 8 stycken bekräftar att hennes kille spenderat natten hos dem, 2 hävdar att han fortfarande är där...



Det var allt...

/c

When I talk you like to listen
I really love your kissin'
baby you're a one of a kind

And baby did I mention
all of the attention
you give me makes me feel so fine

My body's shaking
when I think of the things that you do

Det var allt för mig ikväll!
/Em

Till att börja med ska jag fråga hur många som kissar blod, plus att det känns som att man kissar spikar och måste kissa exakt hela tiden? Jag gör det!
Nu kommer jag till den delen av historien där /kill faktorn är oroväckande hög.
Jag jobbar helg, fredag, lördag o söndag. Och jag kan inte sjukanmäla mig för det finns inga vikarier som kan täcka upp oss om vi blir sjuka.
Det innebär att jag måste på jobbet idag. Jag kissar blod och jag vill bara gråta för att det gör så ont. Jag får springa på toaletten 10 ggr i timmen och jag är som en zombie. Har sovit 11 timmar i streck och började gråta av förtvivlan när jag tvingade mig själv upp.
Mitt liv känns fruktansvärt patetiskt, plus att ingen skulle vilja vara mig just nu.. Men på samma gång när den tanken upp så kommer en annan tanke upp: Att jag verkligen är en lycklig människa just nu. Plus att jag inte kan komma ihåg när jag var det sist. När jag var liten kanske? Då var jag livrädd att min lillebror skulle dö så varje gång mina föräldrar lämnade mig och jimmy ensam inomhus för att hämta posten eller ge hästarna mat så sprang jag ut på bron och skrek hysteriskt att han kommer att dö.
Min bror höll på att dö när jag var 4 år och efter den dagen så trodde jag att han skulle dö varje dag fram tills det att jag förstod att den chansen inte var speciellt stor. Men det tog något år och jag är väldigt förvånad över mina föräldrar att dom inte skickade mig till Afghanistan för att dom var så jävla less på mig. En ros till er!

Tillbaka till ämnet.
Min käre Cecilia har nog inte varit glad när hon pratat med mig på få se.... Alldeles för länge! Jo förresten, hon ringde till mig igår gapskrattande. Då ville jag tacka Gud om han gjort henne glad för en längre period, att något häpnadsväckande hänt i hennes liv när hon jobbade på Coop en eftermiddag. Ack så fel jag hade. Hon läste från Dassboken! "Alla barnen hade två ögon utom Agatha för hon har blivit hackad av en skata"
Inte nog med det så är det mig hon tar ut sina aggressioner på. Ojoj..

Iallafall så kan jag med glädje säga att jag hamnat i träsket. Jag har gått och blivit kär. Det är en lika stor chock för mig som att Usama Bin Laden skulle ha varit min far.
Jag lever som på rosa moln nuförtiden. Iallafall den tiden då inte Cecilia ringer till mig och är oerhört deprimerad över att jag faktiskt har träffat någon. Jag är ledsen gumman men jag råkades trilla dit.. Och det är helt fantastiskt.
Innan det här så kommer jag faktiskt inte ihåg hur det känns att var kär, trygg och känna sig som en prinsessa och faktiskt bli uppvaktad.


Jag och min käre vän ingick i en klubb som innebar att alla killar är svin och vi vill inte ha någon. Allra minst något sex som inte betyder ett skit! Vi emigrerar i sisådär 20 år och lever livet. - Och så hittar han mig på hotellet i Kalix. (Observera att han hittade mig) Det ställe som jag svurit åt mest den senaste tiden. Är det ett tecken?

Nåväl, nu orkar jag inte försöka skriva något smart eller något av värde för jag måste nämligen pissa blod och skrika av förtvivlan för att det för så fruktansvärt ont, plus att jag ska på jobbet om 3 timmar.

Hoppas ni får en bättre dag än moi.
/Em