emce

Till att börja med ska jag fråga hur många som kissar blod, plus att det känns som att man kissar spikar och måste kissa exakt hela tiden? Jag gör det!
Nu kommer jag till den delen av historien där /kill faktorn är oroväckande hög.
Jag jobbar helg, fredag, lördag o söndag. Och jag kan inte sjukanmäla mig för det finns inga vikarier som kan täcka upp oss om vi blir sjuka.
Det innebär att jag måste på jobbet idag. Jag kissar blod och jag vill bara gråta för att det gör så ont. Jag får springa på toaletten 10 ggr i timmen och jag är som en zombie. Har sovit 11 timmar i streck och började gråta av förtvivlan när jag tvingade mig själv upp.
Mitt liv känns fruktansvärt patetiskt, plus att ingen skulle vilja vara mig just nu.. Men på samma gång när den tanken upp så kommer en annan tanke upp: Att jag verkligen är en lycklig människa just nu. Plus att jag inte kan komma ihåg när jag var det sist. När jag var liten kanske? Då var jag livrädd att min lillebror skulle dö så varje gång mina föräldrar lämnade mig och jimmy ensam inomhus för att hämta posten eller ge hästarna mat så sprang jag ut på bron och skrek hysteriskt att han kommer att dö.
Min bror höll på att dö när jag var 4 år och efter den dagen så trodde jag att han skulle dö varje dag fram tills det att jag förstod att den chansen inte var speciellt stor. Men det tog något år och jag är väldigt förvånad över mina föräldrar att dom inte skickade mig till Afghanistan för att dom var så jävla less på mig. En ros till er!

Tillbaka till ämnet.
Min käre Cecilia har nog inte varit glad när hon pratat med mig på få se.... Alldeles för länge! Jo förresten, hon ringde till mig igår gapskrattande. Då ville jag tacka Gud om han gjort henne glad för en längre period, att något häpnadsväckande hänt i hennes liv när hon jobbade på Coop en eftermiddag. Ack så fel jag hade. Hon läste från Dassboken! "Alla barnen hade två ögon utom Agatha för hon har blivit hackad av en skata"
Inte nog med det så är det mig hon tar ut sina aggressioner på. Ojoj..

Iallafall så kan jag med glädje säga att jag hamnat i träsket. Jag har gått och blivit kär. Det är en lika stor chock för mig som att Usama Bin Laden skulle ha varit min far.
Jag lever som på rosa moln nuförtiden. Iallafall den tiden då inte Cecilia ringer till mig och är oerhört deprimerad över att jag faktiskt har träffat någon. Jag är ledsen gumman men jag råkades trilla dit.. Och det är helt fantastiskt.
Innan det här så kommer jag faktiskt inte ihåg hur det känns att var kär, trygg och känna sig som en prinsessa och faktiskt bli uppvaktad.


Jag och min käre vän ingick i en klubb som innebar att alla killar är svin och vi vill inte ha någon. Allra minst något sex som inte betyder ett skit! Vi emigrerar i sisådär 20 år och lever livet. - Och så hittar han mig på hotellet i Kalix. (Observera att han hittade mig) Det ställe som jag svurit åt mest den senaste tiden. Är det ett tecken?

Nåväl, nu orkar jag inte försöka skriva något smart eller något av värde för jag måste nämligen pissa blod och skrika av förtvivlan för att det för så fruktansvärt ont, plus att jag ska på jobbet om 3 timmar.

Hoppas ni får en bättre dag än moi.
/Em