emce

Är han inte bara för söt?



Här ligger han på Calles byxor och vilar. Han sover gärna på våra kläder.


 Här är vi ute i skogen och låter Peppe springa och leta korv så han inte äter upp lägenheten.






Det är den här filuren jag i princip är mamma åt. Han är lika krävande som ett barn men ack så fin ändå.
Som vi brukar säga, "Han är fin när han sover" - Det är för att under hans vakna timmar är det bara lek i huvudet på den lilla krabaten. Men han har blivit mer och mer lugn.

Det var allt från mig idag! Snart kommer karln i huset hem och då ska vi ut i skogen och rasta hunden.


FÖRRESTEN! JAG KOMMER HEM EN SVÄNG I HELGEN. HÖR AV ER! Jag kommer nog vara rätt upptagen med mitt och min brors kalas och lite bandy men om någon vill ha party så finns det nog tid över.

/Em

-Kvinnor förlåter de män som älskar dem medan männen älskar de kvinnor som förlåter dem.

-"Man behöver någon att älska medan man söker någon att älska", Shelagh Delaney.


Det är så sant som det är sagt, inte sant? :D

/Em

Det är vad som hänt mig på ett ögonblick kan man nog säga. Flytt, samboliv och en hund. Det är mer än vad jag trodde att jag skulle åstadskomma de närmsta 10 åren. Var det slumpen? Jag vet inte. Men så lycklig som jag är nu kan jag inte komma ihåg när jag var sist, eller, så lycklig har jag nog aldrig varit.

Jag har haft en så otroligt tung period de senaste 2-3 åren. Ingen kan förstå det, många har inte ens försökt förstå. De flesta har inte ens märkt det. Det har inte synts på utsidan, bara inom mig.
Jag överdriver inte när jag säger att det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv och man vet inte hur det är förrän man själv i inne i det. Den otroliga prestationsångesten, paniken, sömnbristen, ja allt.

Nu har jag snart kommit ifrån det, tror jag. Jag tog studenten, klarade det bättre än vad någon annan skulle ha gjort i min situation. På den punkten kan jag faktiskt säga att jag är stolt över mig själv, det är ett starkt ord som jag inte kunnat använda på  mig själv förrän nu. Nästa tunga sak är körkortet - Det har jag också tagit tag i. Teoriprovet är nästa onsdag, jag har till och med pluggat. Skulle jag nu inte klara det skulle jag boka om det och göra det en gång till några dagar senare för jag börjar verkligen kunna det här nu. Det har tagit mig ett JÄVLA FUCKING ÅR för mig att klara av att plugga till det. Och det går så lätt också.
Man kan verkligen förstöra för sig själv, utan att vara medveten om det.

Iallafall. Jag har klättrat så oerhört högt upp att jag inte kan förstå det själv. Min mamma är stolt över mig, jag är stolt över mig själv.  
Det ska bli så underbart skönt och slippa vakna på morgnarna och känna att jag inte är duktig nog. Att jag måste göra det och det och det. När jag tagit det där jävla kortet så kan jag en gång för alla släppa allt tungt jag har på axlarna och börja om på nytt. (vilket jag redan gjort) Min energitank är snart slut. Jag vill bara fylla på den, glömma allt som varit och inte behöva tänka på det som varit och det som tyngt mig.
Jag har redan funderat ut hur det skulle kännas om jag klarade teorin. Jag kan inte ens förklara hur det skulle kännas. Jag skulle nog förmodligen bara gråta, gråta gråta av lättnad och glädje.


På studenten fick jag blandade känslor. Det skulle bli så skönt att verkligen få avsluta det kapitel som tyngt mig så mycket samtidigt som jag skulle sakna de som hjälpt mig igenom det här så oerhört mycket. Den dagen grät jag av tacksamhet till mina underbara lärare, jag hade nog inte pallat det utan er. Jag grät av ledsamhet eftersom jag skulle få klara mig själv utan dem nu, de som stöttat mig mest. Men jag grät också för att jag inte trott på mig själv, och så klarade jag det över förväntan. Grät gjorde jag av glädje också för att jag förhoppningsvis aldrig mer ska behöva gå igenom det här, för att jag skulle lämna det här kapitlet.
Min gymnasietid var en enda som berg- ch dalbana kan man säga, och jag var mest nere i dalen.


Jag kommer aldrig att glömma er, er i årgång -88. Det är oförglömligt och jag saknar er, jag saknar det man tog för givet. Man tog varandra litegrann för givet. Alla är vi överallt i Sverige. Många har flyttat, en del är kvar, för en kortare eller längre tid.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag blir så rörd när jag tänker på det.

Men jag vet att jag kommer att återvända. Jag vill att mina barn ska växa upp där jag gjort det. Kalix är ett bra ställe att växa upp på och släkten finns i närheten. Det är framförallt släkten som man saknar nu när man flyttat för dom har man i blodet, och det är dom man tar för givet eftersom de är dom som alltid funnit där.
Jag och min bror fyller år snart och jag hoppas verkligen att vi kan fara hem över en helg och ha kalas samtidigt som vi alltid haft och träffa släkten, få presenter och bara vara. Det är sådant man uppskattar nu..


Nu måste jag avsluta den här texten. För jag måste klara av att plugga nu och inte bara gråta. För jag har verkligen gråten i halsen och det gör sådär ont som det brukar göra när man försöker hålla gråten inne och inte släppa ut den.

Love you all! /Em